packe

Så har det hänt igen. The neverending fucking story of my life, ungefär! Tåget går och jag står kvar på perrongen. Igen! Visserligen visste jag redan från början att jag inte hade giltig biljett den här gången, men va fan…för optimisten och idioten försvinner aldrig hoppet. Men visst är det konstigt, det som kan ses som en självklarhet för de flesta, att förr eller senare kommer man med på resan, kan te sig som en ren jävla omöjlighet för fåtalet andra. Kanske är det så att jag tillhör den skaran som är dömda att för alltid tillbringa mitt liv på den gråa, kalla betongen. För varje tåg som går ökar paniken betänkligt i alla fall, snart går kanske även det sista…och vad händer då om jag inte är med?

Skolavslutning. Sommarlov. Så bra timing! Fyra slowmotionveckor på fritids och sedan fyra semesterveckor. Med andra ord: hur mycket tid som helst att tänka alldeles för mycket, när det bästa vore att bara dränka sig själv i så mycket arbete som möjligt. Risken finns att man dränker sig själv i annat än arbete då, så det är väl tur att jag inte har alkoholisttendenser!

Jisses, vad munter man kan låta va?! Inte ens Morrissey hade slagit mig på fingrarna i dag vad gäller att agera dysterprofet. Nåja, ska spela innebandy om några timmar. Skönt, då slipper jag tänka och det är ett suveränt sätt att få ur sig sina aggressioner (akta er, idag kan jag stoppa skott med tänderna om det är så).

Sprit, love and understanding

/Packe