Precis som tårar aldrig syns i regn...
11:e augusti, slut på semestern, dags att börja jobba igen. Det i sig gör inte speciellt mycket, jag har haft ledigt sex veckor och är ordentligt uppvilad på det planet så det är lugnt. Plus, i och med att Lisa jobbat hela sommaren och gått upp halv sex, har jag inte heller sovit mycket längre, så att gå upp på morgonen kommer inte bli ett problem i början heller.
Det som är jobbigt är att hon flyttar till Skottland nu. Om inte alls lång tid nu, och tio månader framåt, kommer hon bo i Stirling, Skottland istället för här hos mig. Igår packade vi det sista och grät floder om vartannat, och efter jobbet idag hinner vi träffas några timmar, sedan kommer vi inte ses på elva veckor. Men dessa elva veckor är också det längsta tidsintervallet om jag åker över på höstlovet, Lisa kommer hem runt nyår och vi även ses på loven i vår.
Jag vet att vi kommer klara det här året, och jag vet att det är avskedet och den första omställningen som kommer vara det allra tuffaste. Men vi ska fixa det, jag tvivlar inte en sekund på det. Nu gäller det bara att fixa den här arbetsdagen utan att behöva springa ut och gömma sig innan den är över, sedan säga adjö utan att gråta ögonen ur led. Men när veckan är slut kommer nog det värsta vara över...då får vi bita ihop och komma in i den nya vardagen, vilket ska gå på något sätt det också.
Du och jag smulan, jag älskar dig......
Det är tomt och kallt när man delat allt, och blir skilda åt
Jag älskar dig